Ännu en gång får lands- och glesbygdskommunernas intressen stå tillbaka. Av landsbygdskommitténs 75 förslag finns bara en tummetott kvar i vårbudgeten.

Det blev en tummetott. Tyvärr, inte förvånande men ack så trist. Förra veckan presenterade regeringen sitt förslag till vårbudget och jag hade in i det sista en förhoppning om att i alla fall ett uns av de ambitioner som satts i landsbygdskommittén skulle finnas kvar. Men icke. Historien upprepar sig. Trots att alla riksdagspartier varit överens om 75 nödvändiga åtgärder för att stärka land- och glesbygd så finns de inte med. I sanningens minut är partierna nämligen ännu mer överens om att åtgärderna inte behövs.

Det verkar inte spela någon roll att larmrapporter duggar tätt. Ett exempel Sveriges kommuner och landstings beräkning att det behövs 43 miljarder extra, för att kommunerna ska kunna behålla samma personaltäthet 2022, som de har nu.
Siffror så stora att de i princip är omöjliga att ta in. Men för exempelvis Lycksele kommun skulle det innebära att de behöver 50 miljoner ytterligare. Hur ska det gå till?

Förslaget om nytt kommunalt utjämningssystem visar att alla små gleskommuner dabbas hårt. Om inget görs behöver skatten höjas i de kommunerna med 18 kronor för att klara skola, vård och omsorg. Så fakta fattas sannerligen inte.

Och dessutom slog Landsbygdskommittén fast att det behövs ett särskilt åtgärdspaket för de 23 mest utsatta kommunerna i norra och mellersta Sverige. Pajala, Övertorneå, Överkalix, Jokkmokk, Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele, Storuman, Malå, Norsjö, Lycksele, Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Strömsund, Ragunda, Bräcke, Berg, Härjedalen, Älvdalen, Malung/Sälen, Vansbro, Torsby.

Satsningen skulle bland annat innebära bredband till alla, tillgång till högre utbildning och att vi skulle följa Norges exempel och sänka arbetsgivar- och egenavgifter samt skriva av studielån för boende i glesbygd. Paketet skulle kosta cirka 500 miljoner kronor och bland annat finansieras genom att klämma åt fusket med reseavdrag i storstäderna. I vårbudgeten finns 100 miljoner till bredband under rubriken ”Hela landet ska växa”. Det är bra, men det är också allt som rimmar med ordet satsningar.

Efter 30 år som glesbygdsaktivist borde jag förstås ge upp. Men att göra det är som att försöka hålla andan till jag dör. Det går inte. Varför i hela friden är det så omöjligt att se lands- och glesbygdens intressen som rättvisefrågor och behandla de fakta som finns seriöst? Jag tror det beror fördomar, ovilja och låt-gå-mentalitet hos de som borde ta mer ansvar. Medier och politiker – men också av oss människor som kollektiv. Vill vi hellre blunda än se?

Det är allvar nu. Givetvis behövs kloka besparingar, men vi som bor i glesbygd kan inte stå för merparten av notan. Nytänkande och rättvisare fördelningspolitik är viktigast av allt för att hela Sverige ska växa. Det jäser i leden. Vi som bor i lands- och glesbygd vill inte ge bort våra röster utan att bli företrädda. Det här håller inte!
Inez Abrahamzon

 

Share This