Han går mot bensinpumpen, ser till att allt fungerar som det ska, precis som han har gjort dagligen de senaste 50 åren.
Nu är han 87 år, och skulle inget hellre vilja än att det var någon annan som gjorde det här varje dag.
Kroppen är sliten och det värker i lederna, och han borde väl precis som alla andra få gå i pension.
Han har betalat skatt i hela sitt liv, och några sjukdagar att prata om har det aldrig varit. Varför får inte han stanna hemma idag?
Varför kan ingen annan kolla pumparna idag? Varför ska han som gammal mackägare inte få njuta av ledigheten och pensionen?

Det här låter kanske som inledningen på en sämre roman, men det här är faktiskt hur det ser ut i många byar runt om i landet.
Det här är ingen påhittad historia, men vi kan för enkelhetens skull välja att kalla honom Bengt i den här artikeln. Bengt äger lite mark i byn, där han har drivmedelspumpar som har funnits i snart 50 år. Han säljer runt en halv miljon liter per år, inga jättevolymer, men för byn och närområdet är han viktig. Närmaste tankställe ligger annars drygt två mil bort. Vad är det som är grejen med den här historien då?

Jo, Bengt vågar inte sluta, fast han vill.Han sitter nämligen antagligen med en miljöskuld, det vill säga att han har saneringsskyldighet på marken där pumparna står. Så länge verksamheten bedrivs finns ingen skyldighet till att provborra om man inte vet att det är ett läckage i marken. Om verksamheten ska lägga ner så måste marken undersökas och saneras om det finns miljöskador. Inte så konstigt egentligen, men nu är det så att Bengt inte har blivit miljonär på sin verksamhet genom åren. Verksamheten har nätt och jämnt gått ihop, och om en förorening upptäcks vid provborrningen kan en sanering kosta upp till flera miljoner, vilket skulle kunna innebära att Bengt går i personlig konkurs. Inte bara beklagligt för Bengt, utan även för hela byn som blir utan sin möjlighet att tanka

I andra änden av Sverige har vi Roger. Han är 64 år och han funderar på pension snart, men har bestämt att köra några år till.
Nu kanske han istället måste stänga till årsskiftet. Olika förelägganden avseende investeringar runt hans anläggning i storleksordningen 2 miljoner kronor gör det omöjligt att fortsätta utan ekonomisk hjälp. För byn blir det katastrof, både kommunens hemtjänst och räddningstjänst använder hans anläggning eftersom det är sex mil enkel väg till nästa tankningsmöjlighet.

Den akuta mackdöden väntar runt hörnet – Eftersom få vågar ta över och driva verksamheten vidare.

I en annan liten by, också med sex mil till närmaste annat tankställe är situationen liknande. Här är Erik. Han är 61 år och vill lämna ifrån sig sin gamla mack och tillhörande butik. Det finns intressenter, men ingen vågar ta över detta riskkapitalprojekt. Den som tar över verksamheten ärver med stor sannolikhet en miljöskuld, vem vågar det? Antagligen blir byn helt utan både sin butik och tankmöjlighet om och när Erik bestämmer sig för att sluta – om han kan.

Det är det här som jag kallar för den akuta mackdöden, den som bara ligger där runt hörnet och väntar. När den enskilda företagaren som bedrivit verksamheten efter 1969 och i många fall också äger fastigheten för drivmedelsstationerna, tvingats ta beslutet att lägga ned sin verksamhet väntar i många fall långtgående och kostsamma saneringar. Naturligtvis ska man sanera efter sin verksamhet, men i många fall vet inte fastighetsägaren om sitt ansvar och sitter tryggt i båten eftersom man lever i tron att det är oljebolaget eller någon annan som har ansvaret för eventuella saneringar.

Men den påtagliga skärpningen i lagen som trädde kraft 1999 innebär att man kan bli efterbehandlingsansvarig för miljöskador på sin fastighet trots att man inte själv har medverkat till föroreningarna. Det är ett omfattande åtagande som i stort motverkar möjligheten att andra i byn skulle kunna tänka sig att driva verksamheten vidare.

Är regeringen beredd att göra något för att säkra tillgång till drivmedel i hela landet?

Glesbygdsstationerna är det sista servicenavet i glesbygden. De har i allt större utsträckning de senaste åren haft en funktion som servicepunkt och lanthandlare.I många fall är denna servicepunkt mer än ett ställe där man tankar sin bil. Ofta är man ombud för Apoteket, DHL, Schenker, ATG, Systembolaget och Posten. Kanske man också utför bilreparationer eller har en liten restaurangverksamhet. Var för sig bär sig inte de olika servicedelarna, men tillsammans skapar de i alla fall förutsättningar för stationen att kunna överleva och tillhandahålla den viktiga servicen i byn.

Det här är ett tråkigt exempel på hur klimat- och miljömål genom lagstiftning krockar med glesbygdsmålen.
Det man som glesbygdsbo och mackägare frågar sig är vilka initiativ som regeringen är beredd att ta för att hjälpa bensinstationer med miljöskulder och andra miljökrav? Vilka åtgärder är regeringen beredd att ta för att säkra tillgången på drivmedel i hela landet?

Bogge Bolstad, Storuman Mackägare och glesbygdsbo

Bogge Bolstad, Storuman
Mackägare och glesbygdsbo

Share This