Skatterna för bensin och diesel stannar inte i lands- och glesbygd utan används till vägunderhåll och transporter i tätorter och städer. Det och många andra orättvisor gör att lands- och glesbygdsbor som ilsknat till börjat gå samman.

Tacka tusan att folk är upprörda och förbannade.  Ett tydligt tecken är att 8 700 människor på kort tid anslutit sig via sociala medier till ”Inlandsupproret” och tillströmningen fortsätter, om än i långsammare taktUtmaningen nu är att inte fastna i ett kollektivt gnällträsk. För att nå framgång måste vi vara trovärdiga och ta fram fakta.

Statistiska centralbyråns register är en outtömlig källa till visdom. En rundtur in i statistikens värld visar exempelvis att de som bor i Stockholms län i genomsnitt kör hundra mil mindre per år än vad vi som bor i Västerbottens län gör. En rimlig gissning är att vi ändå tankar lika många liter bränsle, eftersom stadstrafik drar mer än landsvägskörning.  Den stora skillnaden är att i vår huvudstad rullar en miljon bilar, gentemot 155 000 i vårt glesbygdslän. Det behövs ingen miniräknare för att fatta att bilism i storstäder utgör ett större problem för utsläpp och miljö än vad den gör i glest befolkade områden. Att bilkörning innebär miljöutsläpp fattar alla.  Men att förtätning och centralisering ökar utsläppen verkar däremot ingen förstå. Visst är det märkligt?

Den statliga myndigheten Trafikanalys uppdrag är att vaska fram underlag till beslutsfattare, för ”en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning.” Om vi tolkar det som att den skatt vi betalar ska användas klokt för att rusta upp vägar och transportnät samt att hålla efter omkostnader som vi orsakar, hur ser det då ut?
Intressant nog, så visar statistiken att vi som bor i lands- och glesbygd betalar mer än de samhällsekonomiska kostnaderna utgör för våra bilresor, medan bilisterna i städer och tätorter inte gör det. Skillnaderna är dessutom stora. Vi betalar 2 kronor för mycket per mil för bensinbilar respektive 50 öre för mycket för dieselbilar. I städer och tätorter betalar bilisterna däremot 1,20 kronor för lite per mil för bensinbilar och 3,30 för lite för dieselbilar.

Landsbygds- och glesbygdsbornas bränslekostnader betalar transporter och vägunderhåll i städer och tätorter.

Och som om detta inte vore nog graverande beräknade Landsbygdskommitténs utredning att nivån på fusket med reseavdrag i storstäderna var två miljarder kronor! Reseavdrag kan nämligen beviljas om det beräknas ta två timmar längre per dag att åka kollektivt än med bil, motorcykel eller mopedbil. Två miljarder – 2000 miljoner kronor!

Andas nu djupt, läs, räkna och tänk efter. 
Varför anses det rimligt och rätt att vi som bor i lands- och glesbygd gång på gång solidariskt ska betala för service som vi inte får – medan det verkar vara helt i sin ordning att andra inte behöver göra det?  Hur kan en minister ha mage att insinuera att problem med plogning efter enskilda vägar beror på bidragsfusk och svarta pengar?
Och vad är det som gör att den här typen av fakta och statistik aldrig verkar nå, varken beslutsfattare eller medier? Ointresse?

Mina vänner, det är dags att gå samman, höja våra röster unisont och bilda opinion. Vi har många människor i våra stora städer som stöttar oss. De ser också att något är helt galet. För oss som vill lands- och glesbygdens väl och ve, handlar det om att ställa sig över partipolitiska intressen, anta helikopterperspektivet och säga: Nu räcker det!
För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?
Inez Abrahamzon

 

Share This