Journalister som bor i glesbygd behövs för att vidga perspektiven i medierna. Journalister som bor i glesbygd behövs för att vidga perspektiven i medierna och motverka att fördomar sprids. Foto: Niek Verlaan

Det är verkligen inte bara fotbolls-VM som kan ge hjärtsnörp.
På bästa sändningstid vräker en SVT journalist i Almedalen ur sig följande apropå ett förslag om skattelättnader för glesbygdsbor:
”Trots stöd och bidrag är det redan nu är svårt att få jobb. Nu vill ni ge subventioner till de som bor i de här kommunerna, varför är det bättre än att de här människorna får flytta dit jobben faktiskt finns?”

Och jag undrar hur någon kan ha missat att det råder arbetskraftsbrist i Norrlands inland? Vi saknar läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, förskollärare, lärare, elektriker, tandläkare, socionomer, skogsmaskinsförare, elektriker, robottekniker och farmaceuter för att nämna några yrkeskategorier.
Och bäste reporter, hur står det till med logiken? Om jobben bara skulle finnas i städerna, varför ska då arbetsförmedlingarna tas bort där de behövs som mest?

Jag ogillar att kritisera våra etablerade medier, för där finns massor med hängivna och kunniga människor som verkligen brinner för demokrati och samhällsfrågor, men ett bekymmer som märks tydligt är att centraliseringen av medierna ökat fördumningen när det gäller lands- och glesbygd. Direkta fördomar sprids på bästa sändningstid och ingen verkar ens tänka tanken på att världen kan se annorlunda ut än vad de själva tror.
Så det var direkt nödvändigt för demokratin att avsätta mer statliga medel för lokal bevakning.  Det tackar vi för. Men därutöver behövs också en kurs i nyhetsvärdering som är fristående från storstadsperspektiv.

Till Almedalen och Visby kom ifjol, när det var valår, 45 000 besökare. Till Åsele kommer varje år 150 000 besökare. I det ena fallet handlar det om att kränga idéer i det andra än så länge mestadels om varor. Visbys folkmängd är nästan nio gånger större än Åseles. Med det i beaktande är det makalöst att en kommun med mindre än tre tusen invånare klarar av att administrera och hantera en folktillströmning som är tre gånger större än Almedalens. När jag gick i skolan fick jag lära om Kiviks marknad – men inte ett ord om Åseles, som faktiskt är större. Hur kommer det sig?

För några veckor sedan genomfördes ett 40-årsjubilieum i form av en bilträff i Vilhelmina med fyrahundra amerikanska bilar och tvåtusen besökare. Det väckte stort intresse hos lokalbefolkningen, men inget hos medierna. Däremot fick vi hänga med på Brännbollsyran i Umeå.
– Vi struntar i att jaga medier, vi har slutat att krusa och använder istället sociala medier. Då når vi ut, säger arrangören till jubileet.

Och så är det förstås. I sociala medier sprids information. Det är där som initiativ som Inlandsupproret föds och göds, men där finns också en nära nog fri arena för rasism och vanvettig propaganda. Det borde inte behöva sägas. Inlandet och för den delen även riksmedierna, behöver journalister som bor i glesbygd och som gör sitt jobb – kritiskt och mycket, mycket självständigt! Basta!
Inez Abrahamzon
publicerat juli 2019